Det var en gång....
Min mamma var fascinerad av folktro och sagor. När jag var liten fick jag höra massor av sagor, många var väldigt skrämmande och läskiga. Jag tänkte alltid på det som att förr i tiden var allt läskigt, men att det var skönt att vi lever i modern tid där inga hemska saker händer i skogen.
När jag var tonåring läste min mamma till lärare och i ett specialarbete som hon gjorde dök hon liksom in i det där med psykologin bakom sagor och det jag minnas av det hon berättade om det var just det, elementet av att vilka skrämmas lite lagom för att skydda sina barn från farorna man såg i världen, men att de också fyllde ett syfte att maka sense av det man är med om.
Som vuxen blev jag också fascinerad av människor, hur fungerar vi egentligen och vad behöver vi för att må bra och hur kan våra försöka att må bra leda till att vi mår dåligt.
Jag satt nyligen med en grupp människor som pratade om livets djupare frågor och undrade om Gud verkligen har koll på läget när det är så mycket ondska och förstörelse i världen, ska det verkligen göra så här ont och vara så här svårt att vara människa. Trots att det fanns både präst och diakon i gruppen fanns det inget riktigt svar på den frågan…
Det var så skönt när jag då öppnade instagram när jag satt på toa i morse och så kom svaret så fint och enkelt paketerat.
Jag såg en kvinna berätta att anledningen till att Goda människor verkade lida mer och att onda människor verkade bli belönade med pengar och framgång var för att vi som var goda hade gjort ett kontrakt och valt ett kämpigare liv för att vi var så snälla och goda.
Men så blev jag lite rädd, jag ville ju sluta kämpa, jag vill också ha mer pengar, kunna ha guldkant på mitt liv och sluta oroa mig varje månad för om pengarna räcker – är jag en ond människa då?
Det vill man ju inte vara eller?
Vad handlar den här New Age sagan om? Vad försöker den varna oss för och vem var det som började berätta den. Vad händer om jag tar den som sann?
Jag förstår att min mamma vill skydda mig från att råka ut för stora stygga vargen, falla ner i helvetesgapet och se mig för när jag korsar gatan.
Men jag förstår inte risken med att vara en ond människa om definitionen är att man belönats med framgång…
Det jag lärt mig i samtal om livet är att människor är komplexa inte alls lätt att sortera in så enkelt som onda och goda – det försöker jag lära min son… Speciellt eftersom han ständigt beter sig som en ”ond” människa. Inte för att han är det, utan för att hans ADHD gör att topplocket går och han säger och gör taskiga saker – men i andra stunder är han den godaste människa jag kan tänka mig som bryr sig om ALLT levande.
Men jag tänker också på att de som hade onda avsikter ofta presenterade sig som trevliga, erbjöd tröst, stöd, trygghet. En enkel förklaring som snabbt skapade trygghet. Nu tänker jag på rödluvan och vargen…
Eller människor som Emil i Lönneberga – hyssen bara blev
Berättar vi sagor också för att hjälpa varandra att förstå att verkligheten är komplex att navigera?
Jag vet inte, vad tror du?